jpeettersson

bloggpausen varade inte länge för jag känner att någonstans måste jag vara helt ärlig och kunna berätta exakt hur jag känner. idag skippade jag skolan, det var ändå bara utvärdering och städning och båda dom sakerna gjorde jag igår. och såhär i efterhand så är jag väldigt glad över att jag inte åkte till skolan. just nu är inte allt helt okej som många vet. jag borde egentligen tänka att jag var stark som vågade, men såhär i efterhand så ångrar jag mig som fan. i och för sig känns det skönt att slippa hoppas, men som det är just nu hade jag hellre fortsatt med det. just nu är jag väl påmind om varför jag på väldigt länge tvingat mig till att inte ha några känslor. jag vet egentligen inte vad jag ska säga. vill just nu bara försvinna under jorden och vakna upp när allt är helt okej igen.

undrar vad det här inlägget kommer handla om - jo precis som ni trodde, om samma person som 99 % av inläggen handlat om senaste tiden, även om jag inte riktigt uttryckt mig så. fast faktum är att jag öppnade inlägget för att säga förlåt och tack. förlåt till alla er som har fått stått ut med mig senaste tiden, det kan inte vart en jävla lätt. och tro mig även om det inte verkar som jag lyssnar så gör jag det, men jag väljer att stå kvar i samma destruktiva beteende för det är det enda jag har. jag lever på hoppet, för att även om jag också vet att det bästa är att släppa taget så kan jag inte. jag har inte känt så här på 3 år, och senaste gången tog det mig ett halvår att komma över. förlåt, jag kan inte råför att jag föll, det var inte med min mening. men det hände och nu vet jag fan inte vart jag ska ta vägen. nej, han är inte intresserad jag vet och jag vet att genom att fortsätta hoppas så skadar jag endast mig själv. men det är ju ändå bara mig själv jag skadar, så kan jag få göra det. och tack alla som lyssnar, det behövs.

egentligen vill jag skriva ett inlägg där jag berättar exakt hur jag mår just nu. men eftersom det finns dom som läser som jag inte vill ska komma mig riktigt så nära, speciellt när det gäller anledning till att jag inte mår helt okej. den senaste tiden har egentligen allt mer eller mindre gått åt helvete och jag känner att jag verkligen behöver prata med någon, trots att det är i princip allt jag gjort senaste tiden, alltså pratat om mig sj oh mina egna bekymmer. men nu känns det som folk verkligen tröttnat och faktum är att det har jag också. men jag kan inte släppa det. jag har inte känt så här på väldigt väldigt länge, och jag vet att jag aldrig borde låtit mig falla. men jag gjorde det vid första ögonblicket. tro mig jag är inte den som tror på "kärlek vid första ögonkastet" men denna gång verkar det precis vara som hände. det var inte min mening och jag vill egentligen inte vara kär, för det skapar alltid problem. endel verkar tro att jag bara kan släppa saker, men a tyvärr så fungerar jag inte riktigt så. och jag vet att endel tycker jag är dum i huvvet av endel orsaker. men förihelvete sluta se ner på mig. jag är inte som du och kommer aldrig att vara. kom inte med dina dryga kommentarer och snea blickar. för det är inget jag behöver just nu. aight?
(wow, tydligen kunde jag inte hålla mig och skrev det ena och det andra ändå. men jag behöver bara skriva av mig. du behöver inte bry dig, ta åt dig eller någonting. eller ens läsa. för det är min blogg med mina ord och mina tankar)